Dårskap & idioti i vardagen!

Hej på er allihopa.

Jag har haft stora problem med inloggningen här på bloggspace så jaghar tyvärr blivit tvungen att flytta. Numer hittar ni mig på:

http://alvalilly.blogspot.com/

Hoppas vi ses!

Fridens M

Kom hem från jobbet i lördags ( 13/4) med ont i nacke, axlar och huvudet. La mig en stund för att vila bort det, trodde jag. Vaknade med den mest fruktansvärda värk man kan tänka sig. Det blixtrade för ögonen, nacken spände, värkte och det kändes allvarligt som om jag hade en ispik uppkörd i nacken in i huvudet. Kunde inte böja huvudet framåt och enda ställningen som var någorlunda symptomfri var att böja huvudet bakåt med kudden som stöd under. Bad att få ett par verktabletter och vilade lite till, men inget hjälpte. efter en stund insåg jag att det här går inte.

Ringer till sjukvårdsupplysningen och de ber mig omedelbart att uppsöka akuten. Sagt och gjort, ber en vän att komma och hämta mig och köra mig till akuten här i Västerås, nu är klockan ca 20.30. Kommer in och de tar emot mig direkt, skriver in mig och tar några blodprover. En brits rullas fram och jag får lägga mig, rullas vidare in på ett rum på medicinavdelningen. En ny sköterska kommer in och tar ett EKG. När hon är klar är klockan ungefär 21.00. Sen lämnas jag ensam...

21.15 kommer en ny sköterska, presenterar sig och talar om att hon nyss börjat jobba och frågar om jag kan sätta hakan i bröstet (vilket jag inte kan), sen vänder hon och går ut, utan ett ord...

Sen börjar "skräckresan"... Jag väntar på att något ska hända, att någon ska komma in och fråga hur jag mår eller bara titta till mig. Ingen kommer. Efter någon timmes väntan frågar Olli någon sköterska i korridoren hur det ser ut om det kommer någon läkare snart eller inte. Han får till svar att det snart är min tur och att de ha 2 läkare i tjänst på avdelningen.

Tiden går, avdelningen är folktom... Några få patienter som väntar på sina provsvar eller bara avvaktar beslut. Jag väntar fortfarande på min tur, men ingen kommer. När klockan börjar närma sig 02.30 börjar jag bli allvarligt irriterad. Visst jag kan ta att det finns mer akuta fall som behöver förtur. Inga problem, men vad jag inte för mitt liv kan förstå är varför det inte kommer in en enda människa på mitt rum och tittar till mig på alla dessa timmar. Tänk om jag hade varit ensam och sjuklig, utan tillgång till varken tal eller på annat sätt göra mig hörd. Jag kunde ha legat där och dött utan att någon ens noterat att jag faktiskt fanns där, på en sal men värk utan dess like.

Klockan 03.00 ger jag upp, klär på mig och ber min vän köra hem mig. På vägen ut ur rummet passerar vi 5 människor, varav en är läkare. De tittar på oss, vänder bort huvudet och fortsätter stirra in i dataskärmar och ner i kaffekoppar eller vad i helvete det nu var de höll på med som var så viktigt...

Vad jag vill säga är att jag har förlorat all tillit till akuten i Västerås, när de inte ens kan komma in och se om jag verkligen lever, behöver en värktablett eller bara lite omtanke, men inget!! Inte en enda människa kom in på mitt rum under 6 timmar på en sal på lasarettet! Jag är uppriktigt skrämd, får det verkligen gå till så här på landstinget? Får man verkligen negligera sina patienter så till den milda grad att människor faktiskt kan ligga och dö för att ingen tittar till dem?

//Marie

Läs på egen risk, den är erotisk och kan uppfattas som obehaglig mot slutet!

Para Siempre

”En beröring, lika lätt som en bris över öppet hav, lika skälvande som en laddad statisk partikel i en enda blixtsnabb, men så lätt snudd av fingrar som letar, hungrar efter själ, samförstånd och den eviga kärleken. Lätta rörelser som får kroppen att skälva och girigt längta efter mer. Det finns inget som kan stoppa den, den äkta kärleken är här för att stanna. Den går ingenstans, den finns, den är äkta, den lever, den letar, den trevar, den finner. Vidöppen står den där, med en bottenlös brunn av kärlek att ge, bara att ösa ur, längtande efter den rätta, den rätta som står på andra sidan tröskeln, förväntansfull. Full av iver och saknad. En saknad så stor att den tvivlar på den sanna kärleken, vågar inte ge sig hän, vågar inte ta för sig, vill inte skada, vill inte såra men längtar efter att få leva, blomma och ge av sitt hjärta. Ge av sin själ.

Vad är heligt?
Vad är själen gjord av?
Vad är värt att leva för?
Vad är värt att dö för?

Bara ett kan svara på dessa frågor, kärlek

Ur: Don Juan DeMarco

Ett lugn sprider sig, en harmoni sänker sig, tryggheten finns där. De lever äntligen, sökandet är slut, friden har äntligen slagit sig till ro i deras själar. Sammanlänkade av ett osynligt band, ett förflutet, en tvillingsjälarnas samförstånd. I ett tidigare liv, var de två ett, ett med jorden och havet. Nu river infernot deras kroppar och begäret jagar som stormar i deras inre. En blick i samförstånd och alla hämningar frigörs. Inga ord utbyts, tystnad, blickar, leenden säger mer än tusen ord i denna stund. Smekningar, kyssar, beröring allt i samförstånd, lätta, lätta andetag är allt som bryter tystnaden. ”

Hon sitter i sin skinnfåtölj och skriver på sin 12: e novell, när hon hör ett tassande ljud sprida sig upp genom huset. Hon känner igen stegen, trots att de är knappt hörbara. Hon ler, tassandet kan bara betyda en sak. De två lever i ett passionerat förhållande. Romantik skulle kunna beskriva deras gemenskap med ett ord. Ett litet knarr i trappan, han är nära henne nu. Det sista trappsteget är löst och knarrar obönhörligt, hur man än försöker undvika att kliva på det. Hon gör sig beredd att möta honom. Andas djupt som för att ta sats eller bara ge lungorna liv. Han krafsar lite försynt på hennes gläntande dörr, som för att inte störa i hennes skrivarglöd. Han kliver in och lägger en hand på hennes axel. Den varma trygga hand som hon älskar så. Var gång han rör vid henne tänds hennes längtan och hon vet att han känner likadant var gång de berör varandra. De går genom vardagen med en evig längtan efter varandra och att få vara samman. Två människor med en gemensam längtan till det okända och outforskade. Var dag är ett nytt äventyr, en ny utmaning, ett nytt helvete. Hon är skadad, vingklippt, trasig. Inget kan få henne att ge upp sin livskraft men sin kropp kan hon inte ge honom, den är för sargad av tidens tand. Hon, så skör och bräcklig att minsta vindil skulle kunna få henne att falla i bitar. Han är varsam med henne, ger henne sitt allt. Sin kärlek, sin passion, sin energi, sitt lugn och sin livskraft. Han bär henne genom livet på sina starka känslor och sin enorma kärlek till henne. Han ger henne vingar.

De har länge längtat efter varandra, att få förenas i kärlekens största betygelse, men det är förenat med livsfara. Hon vet att hennes kropp kommer att dö om de hänger sig åt den passion de åtrår så mycket. Han vet också, han skulle aldrig tillåta sig själv att göra henne illa, hur mycket han än älskar henne och åtrår henne. Inga lustar kan någonsin styra in honom på fel väg och låta sin älskade splittras framför hans ögon. Hon kan skönja sorgen i hans ögon. Hon ser att han lider av att inte kunna ge henne av sig själv och hennes ögon tåras vid tanken. Hon älskar honom så oändligt mycket att hon skulle kunna gå genom eld och vatten för att få ge av sin kropp och själ till honom. Men han vägrar henne det. Han vill ha henne vid liv, i all oändlighet och i livet efter detta.

Hon tar emot den rykande kaffekoppen han kommit för att lämna hos henne. Han slår sig ner i en fåtölj framför henne och lutar sig tillbaka för att betrakta hennes arbete. Hon smuttar på det heta kaffet och ler mot honom, längtar. Hon lägger arbetet åt sidan och reser sig ur fåtöljen, går över till honom och sätter sig i hans knä. Han lägger armarna om henne och viskar, jag älskar dig, i hennes öra. Hon kysser honom lätt och låter sina fingrar leka lite med hans hår som lockar sig i nacken. Hon lägger handen på hans bröst och smeker det mjukt och stilla. Hennes hand letar sig in under hans skjorta och hon fingrar lätt på hans mage. Djupt försjunken i tankar, knäpper hon upp hans skjortknappar och blottar hans bröst. Han låter det ske. Han älskar hennes närvaro och hennes letande fingrar. Hon smeker honom så passionerat över bröstet att han glömmer bort att andas och några små förlupna gnyenden hörs från honom. Hon älskar hans små ömhetsgnyenden, det får henne att känna sig åtråvärd och vacker.

Fylld av glöd och kärlek, lyfter han upp henne och bär henne försiktigt ut genom dörren och in i det stora luftiga sovrummet. Lägger henne varsamt ner på sängen, hon sträcker på sig och suckar djupt av längtan. Han går runt i rummet och tänder alla ljust som alltid står där. En ljuv värme och underbar doft av vanilj och honung sprider sig i rummet. Hon ligger stödd på armbågen och iakttar honom, studerar varje rörelse, ser hur hans underbara kropp rör sig sensuellt genom rummet. Han vet att hon följer varje steg han tar och låter den uppknäppta skjortan falla till golvet. Han lägger händerna bakom nacken, lutar huvudet bakåt och sträcker på sig i en enda sensuell rörelse. Hon andas tungt. Hans kropp och rörelser tänder en eld i henne. En eld bara han kan släcka. Han rör sig mot sängen och kryper upp i den på händer och knän, likt en panter på jakt. Han har sikte på henne, hon kryper längre upp mot huvudändan av sängen och lägger sig tillrätta, halvt under honom. Han ligger på sidan och låter sina händer glida utmed hennes rygg, sakta, sakta och försiktigt. Hon kvider av välbehag. Som om hans händer var fulla av elektrisk laddning, rör hon sig mot hans kropp, chockad av hans underbara smekningar. Hon kysser honom ömt och gräver med naglarna i hans bröst. Han ryser av njutning. Berusningen sköljer över dem och de blir djärvare i sina smekningar. Han knäpper upp hennes blus och blottar den svara spets bh´n, stryker undan blusen från hennes axlar och tar den av henne. Han kysser hennes mage och letar sig vidare ner till hennes byxlinning och öppnar hennes jeans, kysser troskanten innan han tar av henne byxorna. Han dröjer sig kvar vid hennes ben, stryker över hennes smalben, lyfter upp benet på sin axel och kysser hennes anklar. En häftig andhämtning, gnyenden och hjärtklappning får honom att vakna upp ur sin åtrå. Han ser på henne att hon njuter trots att hennes kropp kämpar för livet. Hennes hjärta arbetar farligt nära gränsen. Han lägger ner hennes ben, lyfter upp henne i sin famn och kysser henne ömt, för att lugna henne. När hon återfår balansen lägger han henne ner och låter henne vila sin stressade kropp. Jag älskar dig, viskar hon mellan sammanbitna tänder. Han ser på henne med vemod i blicken och önskar att allt vore annorlunda. Han lägger sig bredvid henne och längtan river i hans kropp.

När hennes nakna kropp lugnat sig, vänder hon sig mot honom och letar efter hans bälte, öppnar det med ett vant handgrepp och drar ur det ur sina hällor. Med en liten smäll landar det på golvet bredvid hennes sida av sängen. Han vaknar upp ur sina dagdrömmar och kysser henne på pannan. Hon lägger sina händer på hans axlar och häver sig upp i sittande ställning, gränsle över honom. Med mjuka lätta smekningar låter hon sina händer och fingrar leka med hans bröst. Hon böjer sig framåt och kysser hans bröst, letar med tungan efter vårtan och hittar den. Kysser den och låter tungan leka lite med den. Den reser sig och han flämtar till av välbehag. Hans andetag blir djupare och tyngre. Han tar tag om hennes höfter och låter sina händer och armar följa hennes gungande rytm ovanpå honom. Hon tar hans händer och böjer sig bakåt. Hon placerar hans händer om hennes revben och låter honom förstå att hon vill bli smekt utmed sidorna och upp över brösten. Hon letar reda på hans linning och knäpper upp hans byxor. Han reser sig upp med henne i knäet, tar av sig byxorna och stannar sedan kvar i sittande läge. Hon lägger armarna om hans nacke och kramar om honom hårt. Han borrar in sitt ansikte mellan hennes bröst och stannar upp i all handling och bara njuter av henne och hennes smekningar utmed hans rygg. Hon kastar sig bakåt och han kysser hennes nakna bröst, låter sin tunga leta sig ner mot hennes mage och kysser henne där. Hon tar tag om hans axlar igen och lägger honom ner och letar sig upp not hans hals. Hennes heta andedräkt kittlar honom och han ryser igen. Med tungan leker hon utefter hans hals och nafsar honom kärleksfullt. Hon tar hans ansikte i sina händer och kysser honom djupt och innerligt. Älska med mig, ber hon. Han ser på henne och sorgen i hans ögon avslöjar honom. Hon ber honom igen, älska med mig min ängel. Jag kan inte leva så här längre. Låt mig få gå vidare lycklig. Han ser på henne att hon menar allvar. Aldrig tidigare har han sett denna brand i henne. Detta inferno av känslor. Han tvekar, sätter sin sinnesfrid i första rummet, men så ser han hennes vädjan. Han kan inte neka henne den enda önskan hon har.

Han söker tröst hos henne, hon nickar och ber honom göra slut på hennes lidande. Du vet raring vad som kommer att ske, om vi genomför det här? Hon nickar stilla. Min sista önskan, min ängel, svarar hon. Ingen kan få mig att känna som du och om jag ska få uppleva eufori, vill jag göra det här och nu min älskling. En hel evighet av känslostormar river i dem båda och de slits mellan hopp och förtvivlan. Sakta, sakta förenas han med tanken på att förlora henne. Hennes ögon avslöjar inga tvivel, inga hinder, inget annat än en evig vädjan om att få älska med den hon älskar och åtrår.

Under fullständig tystnad och ro, rullar han över henne på rygg och kysser henne. Kysser hela hennes kropp, känner på henne, smeker henne, älskar henne. Hon låter sina händer och läppar söka av varje vrå av hans kropp. Hon smakar på honom, andas in hans doft, känner hur han njuter av henne och hennes smekningar. Varje liten rörelse är som en häftig våg av passion. De båda njuter av varandra, de vet att det är sista gången de rör vid varandra och sista gången de ser in i varandras ögon. Hennes hjärta arbetar. Han ser hennes ångest men är fast besluten om att ge henne det hon längtar efter. Han vänder sig om och hon hamnar under honom. Han rör sig rytmiskt över henne. Hans manliga delar vidrör hennes heta, fuktiga inre. Med en djup sorg och förtvivlan stöter han in i henne. Hon skriker till av välbehag och höjer sin kropp i en båge över sängen. Han blir full av åtrå och låter henne känna hela honom och rör sig rytmiskt fram och tillbaka över henne och fyller henne med hela sin kropp och mandom. Han faller ner över henne och tar hennes armar och placerar dem ovanför hennes huvud och håller dem där med ena handen. Den andra håller han under hennes rygg och pressar henne nära, nära sin kropp. Hon pressar in sina naglar i hans rygg och klöser honom av vällust och njutning. Han ryggar en aning, men låter henne hållas. Hon söker hans ögon och med blicken djupt fokuserad vid hans, kysser hon honom innerligt och passionerat. Hennes hjärta arbetar som besatt.

Hon skjuter honom ifrån sig och lägger honom på rygg och gränslar honom och glider sakta, sakta ner över honom. Han gnyr av vällust. Han känner att hon brinner och han vill släcka hennes inferno. Han tar tag om hennes höfter och följer hennes rörelser. Hon rider honom med långa djupa rörelser och hon känner varje liten skiftning av honom. Han hjälper henne i hennes rörelser och befrielsen är nära. Hon kastar sig bakåt och han håller henne så hon inte faller. Hon böjer sig framåt och drar honom upp emot sig och sittande fullföljer de rörelserna tillsammans som en dansande eldslåga av ett stearinljus. Tätt omslingrade njuter de av den sista lilla rörelsen som frigör dem båda i en kaskad av hetta, eld, ljus och befrielse. Hon sjunker ner över honom med armarna om hans hals och viskar i hans öra, jag älskar dig av hela mitt hjärta, min ängel. Han vänder hennes ansikte mot sitt och kysser henne innerligt. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, min rubin. Hon ler och sluter sina ögon en sista gång. Han lägger varsamt ner henne på sängen bredvid sig och går sedan upp för att släcka ljusen. Ett ljus, låter han vara tänt, sedan lägger han sig bredvid henne och håller om henne och innan han somnar säger han, snart min rubin, är vi tillsammans igen och får älska som ingen annan älskat förr.

Marie Kvarnström 2010 -03 - 09

Hade tänkt börja redogöra för vad som skett under de månader jag inte bloggat, men jag har banne mig inte en aning om vars jag ska börja...

I och för sig, jag kan ju börja med alla småsaker, sånt jag gjort under sommaren och hösten så kan jag ge mig på de lite större prylarna sen.

Ingen semester har det blivit, eller jo, många små på landet och i Kolvetorp, Finnspång. Massa hästar, ridning, avkoppling, gräv i trädgård, plantering, lååånga promenader och allmänt härligt tillstånd har det varit. Vi har också farit runt på några tornerspel och jobbat, vilket har varit helt fantastiskt. Skönt att vara tillbaka på banan igen vad det gäller den biten. Hade ärligt talat glömt hur roligt och fantastiskt det är med tornerspel och alla härliga och underbara vänner jag har där. Mycker tok och en och annan galen grej har också hänt, men det är inget man kan tala högt om. ;) Sånt som de involverade bara vet något om och som jag hoppas behåller för sig själv. Hahahaha!

Jag har jobbat lite på Coop Extra i sommras också, som semestervikarie. Det var jätteskönt att få jobba och komma tillbaka till det underbara gäng som finns där. Alltid lika fantastiska. Puss på er!

Jag har jobb där nu också, dock bara ett mammavick till augusti, men jag klagar inte, jag älskar det och tar varje liten dag jag kan få där. Så jag är lycklig, även om det hänt en del som har gjort det hela väldigt tungt, men vi gick i land med det och nu är det bara att fortsätta och jobba på. Ska passa på att skicka en tanke till min kollega Maria, som ställt upp i vått och torrt och jobbat röven av sig tillsammans med mig under den tunga tiden som varit. Puss Mia, du är guld värd!

Nej, det är nog bäst att jag avslutar så här, annars så kommer det här inlägget att bli alldeles för långt och ingen kommer orka läsa, så go´natt på er!

Fridens M

Hej på er alla gamla och nya vänner!

Nu är jag tillbaka på bloggen igen efter ett ganska långt uppehåll. Mycket har hänt under den tid som gått och jag ska väl i sinom tid redogöra för det mesta. Just i dagsläget vill jag egentligen bara tala om att jag finns, livet är gött och jag mår hur bra som helst! I bland blir det precis som man tänkt sig och med lite extra krydda dessutom.

Jag har saknat bloggandet och den ventil den innebär för mig. Jag har oxå saknat alla vänner som stöttat mig med kommentarer och tips och ibland bara funnits där. Klart jag förstår om bloggvänner tagit bort mig som vän, jag har ju trots allt varit inaktiv länge och förväntar mig heller inget annat. Återkommer snart med ett nytt inlägg om den tid som gått och vad som hänt.

Kram på er alla!

Fridens M